Precis som de flesta europeiska storstäder har Stockholm vuxit fram på ett organiskt sätt över hundratals år, i takt med att staden har fått fler invånare. Denna typ av stad står i kontrast mot de mer strukturerade och planerade amerikanska städerna, med kvadratiska kvarter och raka gator. Det betyder dock inte att det inte har skett någon form av stadsplanering i Stockholm genom åren – de centrala delarna av Stockholm kan snarare sägas vara resultatet av en mycket medveten plan, som har genomförts systematiskt sedan andra världskrigets slut.
Denna plan beskrivs i detalj i det förslag till en stadsplan som antogs år 1946. Officiellt har denna namnet ”Stadsplanekontorets tjänsteutlåtande angående ny stadsplan för Nedre Norrmalm avgivet den 31 maj 1946”, men i folkmun kallas den helt enkelt ”1946 års cityplan”. Det var denna cityplan som låg till grund för den omfattande ombyggnation som skedde i Stockholm City under 1950-, 1960- och 1970-talen, och som blev minst sagt kontroversiell. Från Stockholms politiska lednings sida sett skulle förändringarna skapa en modern stadskärna anpassad för näringslivet och för det ökade behovet av fungerande kommunikationer i en stad som växte konstant. Från allmänhetens håll (och även Byggnadsnämnden och Skönhetsrådet, som hade invändningar mot planen) sågs dock denna ombyggnation som ren skövling av byggnader i innerstaden. Planen krävde också att man rev stora delar av centrala Stockholm; dels för att bygga tunnelbanan, dels för att ersätta bostads- och affärsbyggnader med kontorsbyggnader och större affärskomplex. Den största förändringen skedde i området kring Sergels torg och Hötorget. Sergels torg hette då Sveaplatsen, och för området norr om Sveaplatsen planerade man fem höghus, en gågata (det som blev Sergelgatan) och utrymme för att bygga Stockholms Stadsteater. En annan omfattande förändring var schaktningen av Brunkebergsåsen, som förändrade hela Stockholm citys topografi.
Även om det var längesedan en så omfattande ombyggnation av Stockholms centrum genomfördes, fortsätter staden hela tiden att utvecklas, och nya byggnader uppkommer hela tiden. Som exempel på mer samtida projekt kan nämnas den planerade ombyggnationen av Slussen, planerna på att bygga ett Nobelcenter på Blasieholmen och det redan färdigställda Stockholm Waterfront Congress Centre. Om du själv skulle vilja vara en del av Stockholms framtida utveckling genom att investera i fastigheter, kan du läsa mer om hur det går till på tessin.se.
Det finns dock även historiska exempel på mer planerad stadsbyggnation á la den amerikanska stilen, nämligen Stockholms ABC-förorter. Vällingby var ett tidigt exempel på dessa städer i miniformat, som planerades så att man skulle kunna leva och bo där utan att behöva åka in till stan; där skulle finnas arbetsplatser, bostäder och centrum, det vill säga ”ABC”. En förutsättning för att dessa städer skulle fungera var utbyggnationen av tunnelbanelinjerna, som skedde mer eller mindre parallellt med att förorter som Bredäng, Skärholmen och Tensta skapades. Numera är förorterna en lika självklar del av Stockholm som Sergels torg, och om staden fortsätter att växa i samma takt kommer de kanske att räknas till innerstan i framtiden.