Ända sedan människan började samlas i större bosättningar har vattentillförsel och avloppsvatten varit ett problem som måste lösas. I de fall när lösningen har misslyckats, och människor inte har fått tillgång till rent vatten eller inte har kunnat göra sig av med sitt smutsiga vatten på ett bra sätt, har sjukdom, uttorkning och död härjat. Genom historien har stadsplanerare därför försökt lösa detta dilemma på bästa sätt.
Till en början var det enda sättet att få färskt vatten att bosätta sig nära en vattenkälla. Så småningom började dock människor konstruera sätt att föra vattnet till sig, istället för att gå till vattnet. De första avloppssystemen utvecklades under antiken, bland annat i Rom, vars städer ju är kända för de imponerande akvedukterna som förde vatten till städerna. I Rom finns även Cloaca Maxima, en kvarlämning av det kloaksystem som anlades i staden runt år 600 f.Kr.
I takt med att städerna växte hann dock utvecklingen av avloppssystemen inte med, och det skulle dröja ända fram till 1800-talet innan man återigen satsade på att skapa omfattande, nya kloaksystem. I Storbritannien anlades till exempel murade kloaker på 1830-talet.
Idag kan vi därför njuta av både rent vatten i kranen, och av ett effektivt sätt att göra oss av med vårt avloppsvatten. När vi har badat färdigt behöver vi till exempel bara dra ut proppen i vårt badkar, så rinner det smutsiga badvattnet bort genom rören på väg till reningsverket. Det är en lyx som många tar för givet, men som stadsplanerare har tillbringat hundratals år på att komma fram till.