Stadsplanering är den del av samhället som utgör grunden för många städers uppbyggnad. I tätbebyggelser är stadsplanering ett måste för att ge form åt helheten av byggnaderna, torgen och gatorna. Stadsplanering gjordes till en början av den enkla orsaken att man ville förhindra konflikt mellan parter i ett samhälle genom att dra gränslinjer mellan byggnadskvarteren och de angränsande gatorna. Numera handlar det mest om att kunna hålla en långsiktig plan för ordningen i bebyggelsen.
Stadsplaneringens historia
Det förekom avsiktlig stadsplanering redan för 4000 år sedan i den indiska Harappakulturen vars arkeologiska fynd visade att huvudgatorna där var spikraka. Västerländska stadsplaneringar går däremot tillbaka till antika Grekland. I Miletos tillämpades för första gången rutnätsplanen av arkitekten Hippodamos som sedermera kallas för fadern över rutnätsplanen. Till det tillkom det rätvinkliga rutnätet i rutnätsplanen. Detta sätt att planera utgjorde grunden ända fram till 1800-talets slut. Då ifrågasattes detta först av en Österrikisk arkitekt vid namn Camillo Sitte. Modernare stadsplanering började i och med renässansen och fokus blev då centralperspektivets upptäckt. Då blev istället fokus skiftat till de visuella intrycken i städerna.
Under 1500-talet föreslogs krav på en representerande huvudgata som skulle ha en viktig byggnad eller ett monument som blickpunkt och vara rak. Samma drag gjordes i Stockholm på 1700-talet, med en huvudgata i formen av en siktaxel. Gustav III hade vision att om att Sveavägen skulle vara en stor och bred väg från Stockholm slott ända till Brunnsviken, och i visuell mening sluta i Stora Haga slott. Detta förverkligades aldrig men däremot blev Sveavägen som huvudaxel kvar i Stockholms stadsplanering ända fram till 1940-talet. Svenske Albert Lindhagen utarbetade den så kallade Lindhagenplanen uppkallat efter honom. Den utarbetades för Stockholm under 1860-talet.
När sedan modernismen inträdde på 1920-talet influerade detta stadsplaneringen och det öppna stadskvarteret blev ett faktum, med sin ljusa och luftiga design med grönområden emellan, inspirerat av Le Corbusiers idéer. Detta innebar att man ersatte de slutna och trånga stadskärnorna som fick ersättas av öppnare bebyggelse som kunde låta ljus och luft tränga in mellan byggnaderna. I tätorter har man även tillgång till nödvändig service som akut tandläkare, och sjukhus. Senare på 1940- och 50-talet började man bygga så kallade satellitstäder som nu är dagens förorter eller sovstad som det då kallades.
Sveriges stadsplaneringsprocess
1987 framskaffades PBL – Plan och bygglagen. En svensk lag som reglerar planläggning av vatten, mark och byggande. Innan dess kallades detaljplaneringen inom en tätort för stadsplan, men numera har det begreppet avskaffats inom juridiken. En detaljplan innehåller bindande juridiska bestämmelser kring var man får bygga samt vad byggnaderna och vatten- eller markområden ska användas till. I en sådan plan ska också ingå byggnadshöjd och utformning. Byggrätten som finns inom detaljplaneringen bestämmer vilken maximal grad av bebyggelse som är tillåten på en viss plats. I sin tur reglerar även detaljplanen byggloven. Allt detta tas i bruk via en process som kallas för planprocessen.